frost

Det är något med den här bilden som berör mig. Jag tror det kan bero på att himlen är sådär förväntansfullt blå som den bara kan vara några minuter mellan att dagen tagit slut och natten tar vid. Jag pratar nog bara i nattmössan men jag känner ett sånt lugn när jag ser den här bilden att jag skulle göra allt för att vara där igen. Andas in krispig nysnö och försöka spänna händerna i fickorna ännu mer för att inte frysa. Stå och beundra denna vyn i några minuter för att sedan dras tillbaka till verkligheten när det kommer en kall vind. Då går man hemåt, sjunker ner med huvudet och upp med ryggen och går stelt som en pinne snabbt snabbt. Men en gång vänder man om för man vet ju aldrig när man känner lugnet igen.